Jo det gör han, utan ånger.. visar ingen medkänsla, empati eller tillstymmelse av omtanke. Han går förbi med kalla steg, med tomma steg och med blicken fastspänt på något bortom din skepnad, bortanför din kropp.. något du inte kan se men som för honom är så självklart! Det är så tydligt men för dig är det bara dimmigt, för dig är inget längre tydligt. För dig är allt formlöst, för dig är det han ser för långt borta för att du skall förstå och för att du ska hinna ingripa innan han försvinner. När han är borta är det definitivt, det är försent och du kan inget göra.. du står med sänkta axlar, blicken koncentrerad på gruset nedanför dina fötter. Du spänner blicken allt vad du har för att inte börja gråta, du vill inte se dig besegrad och du vill inte visa dig svag. Du försöker intala dig själv att han får göra som han vill, att du låter han ha en fri vilja, att du inte skall hålla honom kvar och att du oavsett hur ensam du känner dig skall låta honom vara, att du skall ge honom tid. Men tid till vad, tid till att hinna ändra sig? Tid till att komma tillbaka? Innerst inne vet du att han inte kommer komma tillbaka hur mycket tid du än ger honom, han är inte längre i din närhet, han håller inte längre om dig när du fryser och han finns inte där när du behöver någon. Du vet att han är förlorad trots att hela kroppen säger nej.. hela kroppen skakar av maktlöshet och rädsla, din trygghet är borta och då du inser att han inte ens vänder på huvudet för att blicka tillbaka blir allt tomt. Han är iskall, stenhård och bestämd.. han vet vad han gör och han tror att han vet vad det är han lämnar bakom sig, vad det är han vänder ryggen. men vet han det? Det han tror är ett bra skäl för att överge, är det verkligen bra? Vet han hur illa han gör dig?
Du står med blicken spänd mot gruset för att inte gråta, när gruset inte längre betraktas som grus i dina ögon ger du upp.. för det är helt okej att gråta! Du tvingar dig själv att tänka på saker och ting som faktiskt är positiva, du försöker skjuta bort alla tankar som skriker i det huvud att du inte duger och känslor som löper amok i ditt inre, tillsist då tårarna blandas med ensamheten vill du inte längre kämpa, för vad tjänar det till? Du beslutar dig för att titta upp en sista gång för att se om han finns kvar, kanske har han inte gått än? Gatan är tom, natten är stilla, staden är vacker men död.
