Förlåt, jag är dum i huvudet...

Okej, vart skall jag börja.. min pojkvän ligger och beklagar sig för att han skall sälja en utav alla sina bilar. Det är verkligen synd om honom just nu, eller så är det inte det. Om någon skulle vara intresserad finns annonsen snart på blocket, annonsen på bilen alltså (sök bara på Dodge B250 Van).. inte pojkvännen asså, honom tänker jag bara hyra ut mot en symbolisk summa. Frågan är vad jag skall locka med? Han är bra på... att... svetsa ehm ja. Sen är han specialist på att klanta till saker, jobbar gärna över och hans standardursäkt är 'Förlåt, jag är dum i huvudet'... Det går bra att ringa eventuellt skicka ett sms, tack på förhand! Och så till lite roligare saker.. fick hittat mig ett par läckra levisjeans, ett par fina skor och en gosig tröja under min lilla shoppingtur med mamma. Man blir alltid lika glad när man inser att man provat i princip hela butiken och tillslut bestämmer sig för att det första paret man provade är det man slutligen väljer att man vill ha! Nu blir det sängen, mycket att göra imorgon... plugga, plugga, äta, plugga. Ikväll bjuder jag på en mysbild, hej svejs!

(O)hyra går att diskutera.

Puss och godnatt!

Gör något för helvete!?

Här sitter jag och undrar över i vilken ände av det hela som jag skall börja, ibland är allt bara ganska hopplöst. Här sitter en tjej som har gråtit ned hela ansiktet, som bara vill skrika rakt ut endast iförd svarta trosor och en tubtopp. En tjej som inte sovit riktigt på ett antal dagar, som går till läkaren på en söndag för att hon inte orkar stå ut längre. En tjej som blev hemskickad efter att ha fått ordinationen två alvedon och en diclofenac tre gånger om dagen. Jag skulle lika gärna kunna trycka i mig sockertabletter eller mintpastiller! Jag har inte sovit riktigt på ett antal dagar och börjar bli så himla trött att jag inte vet vad jag heter längre, jag tänker att tabletterna jag fått kan döva smärtan en aning... men oj så fel jag har. Jag somnar till en halvtimma och vaknar sedan helt genomsvettig med ett knä som skriker 'gör något för helvete'!? Jag är tillbaka i min mardröm igen, min vakna mardröm. Jag skulle göra vad som helst för att slippa denna äckligt olidliga smärtan som inte går att förklara med vettiga ord. Jag kan bli helt galen, jag känner mig totalt handikappad och helst vill jag bara kasta dessa förbannade kryckor åt helvete. Ursäkta språket! Frustrerad är mitt förnamn och mitt andranamn är smärta, vill jag ens veta mitt efternamn?

Ganska lagom.

Nu är jag tillbaka... igen! Jag har varit dålig på att skriva det senaste och ärligt talat så kan jag inte lova att det kommer bli någon högfrekvens här förtillfället. Lilla fröken har nämligen två extrajobb och en himla massa plugg att göra, men vad gör det när solen skiner.. eh? Idag har jag iallafall införskaffat mig en ny värstingdator med massa onödiga funktioner och en grymt snygg design! Jag är stolt som en tupp. Idag har jag även insett att jag blivit en sådan där typisk svensson, äter mig alldeles lagom mätt, kommer hem alldeles lagom i tid, lagar alldeles lagom mycket mat, sover lagom många timmar om natten och kompenserar min profil som soffpotatis med att ta trapporna istället för att åka hissen. Flåsande som en upphetsad hund tar jag mig upp på plan 7 efter att ha klarat av dryga 180 trappsteg klockan 08.00 på tisdag morgon, nu kan jag unna mig den där kakan på rasten eller karamellen i skålen som står och skriker mitt namn i korridoren. Samtidigt ropar mitt samvete du kommer bara ångra dig efteråt och jag tänker att det kommer jag inte alls göra. 5 minuter och två karameller senare sitter jag där på en kontorsstol, känner mig överdrivet tjock och samtidigt förundrad över att kontorsstolen fortfarande håller för min ökade kroppsvikt. Plötsligt har man skaffat sig ännu ett ilandsproblem, jag måste börja träna. Det hela slutar med att man tar trapporna ner också för att man intalar sig själv att man är nyttig och tillräckligt tränad för att orka hela 360 trappsteg på en skiten tisdag, trots att man har uthållighet som en sjuttiofemåring. Dock har mamma lärt mig att det är tanken som räknas... så jag fortsätter med trapporna framöver!