Mitt inre?

Varför vänder jag mig inåt? Varför kryper jag hellre in i mig själv än att dela med mig av vad felet är, är jag rädd för att möta verkligheten? Är jag rädd för att möta sanningen, den riktiga sanningen? Kan det vara så att jag någonstans söker efter tid, tid för att bearbeta livets alla påfrestningar inom mig själv.. litar jag inte på att man inte alltid behöver bearbeta allt? Kanske är jag rädd, rädd för att komma någon för nära och rädd för att tappa taget om någon.. kanske vänder jag mig inåt för att inte se va jag fångar eller vad jag förlorar. Jag kanske finner styrka i mig själv genom att jag hela tiden bearbetar.Samtidigt släpper jag taget om det jag har och griper tag i det jag förlorar, strävar jag efter att få tillbaka det jag tappat när något går tokigt eller strävar jag efter att hålla allt inom mig för att hellre släppa det jag fångat. Ibland kan jag fråga mig själv om jag reagerar inåt för att jag på något sätt försäkra mig om att känna mitt hjärta eller kanske för att inse att jag letar efter mitt hjärta, jag kanske hittar det ibland.. kanske jag någon gång blir förtvivlad över att jag inte känner det? Bjuder på en härlig gammal go bild som jag hittade på datorn, time is flying.

Om man inte förstår sig på sig själv, hur skall man då kunna förutsätta att andra skulle göra det?

Världens bästa farfar