Sten, sax, påse.. ye man.

Du vet att jag sitter här, väntar på något slags mirakel.. jag försöker intala mig själv att det finns något att vänta på, att något kommer hända förr eller senare. Kanske bara ett litet tecken, en liten vink eller en antydan till en inbjudan.. en inbjudan till dig, ditt liv, kanske till oss? Tiden går så vansinnigt fort och vi dras med i den, fast mina minnen av dig får fortfarande allt att stå sådär stilla ibland.. så stilla att jag inte ens bryr mig om att kolla på klockan. Ibland kan jag till och med höra din röst, känna din närhet och känna din doft trots att jag vet att det inte är på riktigt. Vi är inte på riktigt för i verkligheten är det du och sen är det jag, det finns inget vi och inget som är vårt. I verkligheten är vi som sten sax påse. Är någon av oss hård som sten blir den andra krossad, när vi bråkar är det alltid någon som blir sax och någon som blir påse och vi river i sönder varandra. Skulle det vara så att någon känner sig som känslolös.. ja lite som en sten kanske, vad passar då inte bättre än en påse som kan kväva de få känslor som finns kvar. Skulle vi någon gång råka välja samma, sten-sten, sax-sax eller påse-påse skulle vi vara för lika för att kunna fungera tillsammans.Kärlek känns som ett spel som hela tiden byter spelregler.