Vågar du visa dig sårbar?

Bland palmer, solparasoller och billiga paraplydrinkar hittade jag mig själv. Liggandes i en solstol med solkräm med solskyddsfaktor 50 upp till hakan fann jag vad jag letat efter. Plötsligt infann det sig något slags lugn inom mig, ingen religiös upplevelse eller så men bara en liten känsla av välbehag. Alla dumma kroppskomplex som legat och skaft i både mitt medvetna och mitt undermedvetna, alla jobbiga stunder och dumma perioder då jag bara velat lägga mig ner och avlida liksom försvann. Det är klart att det finns kvar, ärr och sår.. men inte så påtagliga som förut. Samma dag skrev jag ett brev till en vän som jag haft starka känslor för en längre tid, om bananer och solbränna.. inte särskilt djupt men. Hade jag skrivit den om jag inte hittat mig själv? Om jag inte var säker på att mitt "nya jag" hade samma starka känslor som mitt gamla? Kanske behöver vi lite tid, kan det vara det vi gör fel.. vi tillåter inte saker att ta tid. Vi har bråttom. Kanske behöver våra hjärta blöda lite för att kunna läka såret och om vi inte låter processen är risken stor för att man drabbas av infektioner som hela tiden hindrar läkandet. Kanske måste man försöka lägga plåster på såren och vårda dem. Problemet är att man ofta sätter på ett plåster och täpper till allt för att inte behöva känna att det finns. Det som inte syns, det finns inte? Sanningen kan vara den att vi måste låta såret få syre, att våga lätta på vårt psykiska plåster för att kunna gå vidare. Om inte annat kan det vara så att vi måste gå igenom vissa saker, behöver få dåliga erfarenheter och motgångar för att kunna komma närmare konsten att kunna läka våra sår? Det är när vi vågar visa vår smärta som vi kan börja lindra den, inte när vi stoppar huvudet i sanden och låtsas om att det inte finns.

Leaving home, yeah

Jag har för första gången i mitt 18-åriga liv dygnat utan att ha vart full, haft jävligt kul eller haft överskottsenergi! Jag gjorde en helt planerad dygning och jag lyckades hålla mig vaken, jag är själv förvånad.. får erkänna att ögonen började gå i kors vid sextiden i morse men jag höll ut. Nu skall de sista grejerna packas ned innan jag drar mig mot landvetter och fortsätter mot varmare breddgrader. Just nu sitter jag och funderar över om jag skall slänga i mig lite käk, måste fylla på energiförrådet en aning inför take-off i alla fall. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna sova på planet, hade vart helt underbart att komma fram pigg och fräsch en varm morgon i Phuket. Tagga bikini, sol och bad.. härlig värre! Nej nu blir det en ostmacka och så får vi hoppas jag kan återkomma och uppdatera läget någon gång under semestern, ha det gött i kalla Sverige. Peace out and pannkaka!

Peps Persson – Varför e Sverige så kallt?

Jag kunde dö för dig, nu är du död för mig.

Lördagskväll, halvätna chips och ögonen går i kors trots att klockan inte ens passerat midnatt.. hur skall detta sluta? Jag startar ett nytt kapitel, ingen smärta och ingen olycklig kärlek! Det är dags att gå framåt, varför stanna kvar och älta problem? Varför sitta och fundera på hur man kunde ha gjort, hur allt kunde ha varit om man gjort på ett annat sätt än det man gjorde? Men vad hjälper det nu, gjort är gjort och faktum är att där och då kändes det som rätt handlande och rätt beslut! Man får göra sina val utifrån det man vet här och nu, man kan inte beräkna framtiden. Det börjar falla på plats lite nu, även om jag saknar så mycket så är det bäst så här. Tänk framåt, vidare! Om någon har dåligt inflytande på mig är det inte värt det, han visste att jag skulle offra allt. Hur kunde jag ens tänka så? Hur tänker man när man ställer upp och gör vad som helst för någon för att göra människan nöjd? Det låter helt idiotiskt, och kanske är jag en idiot.. för mycket kärlek föder idioti, kan det vara den bisarra sanningen?!

Jag andas in ditt nikotin och jag kvävs om du stannar i mitt liv.

Norlie & KKV – När jag går ner

Norlie & KKV – Tröjan du hatar

En snurrig text om tomhet.

Ett tag sen jag skrev nu, jag är tom. Jag tror inte att det finns något ynka utrymme i min kropp som inte gör ont. Det gör ont, man blir arg, man gråter och sedan blir man tom.. helt tom. I det ögonblicket tomheten lägger sig som ett stort hölje över kroppen känner man inte längre att man förlorat allt, man känner inte längre att det inte finns något kvar av det man en gång hade. Känslorna man en gång hade har bedövats, förlamats, avaktiverats och kvar finns ett enda stort tomrum, svart hål, ett vakuum. Kan vi få så ont att vi inte längre känner smärta? När man levt med tomheten ett tag, när man inte hittar något som fyller ut själens tomma utrymmen börjar man känna sig fruktansvärt ensam. Även om man har folk runt omkring sig som bryr sig kan man inte riktigt smälta den starka känslan av ensamhet, den sitter kvar och ju fler gånger känslorna förlamas ju starkare växer känslan av att vi är ensammast i hela världen. Oavsett hur mycket folk vi har runt omkring oss, oavsett om vi hittar någon vi verkligen tycker om, kanske till och med älskar.. så är vi ändå ensamma. Vi måste hela tiden brottas, livet är en kamp och vi kämpar inte mot våra medmänniskor vi kämpar mot oss själva. Vad gör man då när man nått den absoluta botten, man känner sig ensammast i världen och hur mycket man än försöker förklara hur det känns känner man att ingen kommer förstå. Vad är tomhet?.. kan det vara då vi inte längre kan känna smärta, lycka eller sorg?  Är det när vi inte längre har kontroll över oss själv? Kan det vara så att tomheten är ett tecken på att vi inte förstår, vi vill inte förstå, kan inte förstå, vägrar förstå, är rädda för att förstå vad vi egentligen känner.. kan tomheten vara en del av vad vi kallar för chocktillstånd? Vi påverkas av allt som händer oss och kanske måste vi våga inse att vi faktiskt är ömtåliga, alla kan inte vara Superman, Batman eller Cat Woman men alla kan vara sina egna hjältar!