Vågar du visa dig sårbar?

Bland palmer, solparasoller och billiga paraplydrinkar hittade jag mig själv. Liggandes i en solstol med solkräm med solskyddsfaktor 50 upp till hakan fann jag vad jag letat efter. Plötsligt infann det sig något slags lugn inom mig, ingen religiös upplevelse eller så men bara en liten känsla av välbehag. Alla dumma kroppskomplex som legat och skaft i både mitt medvetna och mitt undermedvetna, alla jobbiga stunder och dumma perioder då jag bara velat lägga mig ner och avlida liksom försvann. Det är klart att det finns kvar, ärr och sår.. men inte så påtagliga som förut. Samma dag skrev jag ett brev till en vän som jag haft starka känslor för en längre tid, om bananer och solbränna.. inte särskilt djupt men. Hade jag skrivit den om jag inte hittat mig själv? Om jag inte var säker på att mitt "nya jag" hade samma starka känslor som mitt gamla? Kanske behöver vi lite tid, kan det vara det vi gör fel.. vi tillåter inte saker att ta tid. Vi har bråttom. Kanske behöver våra hjärta blöda lite för att kunna läka såret och om vi inte låter processen är risken stor för att man drabbas av infektioner som hela tiden hindrar läkandet. Kanske måste man försöka lägga plåster på såren och vårda dem. Problemet är att man ofta sätter på ett plåster och täpper till allt för att inte behöva känna att det finns. Det som inte syns, det finns inte? Sanningen kan vara den att vi måste låta såret få syre, att våga lätta på vårt psykiska plåster för att kunna gå vidare. Om inte annat kan det vara så att vi måste gå igenom vissa saker, behöver få dåliga erfarenheter och motgångar för att kunna komma närmare konsten att kunna läka våra sår? Det är när vi vågar visa vår smärta som vi kan börja lindra den, inte när vi stoppar huvudet i sanden och låtsas om att det inte finns.