En snurrig text om tomhet.

Ett tag sen jag skrev nu, jag är tom. Jag tror inte att det finns något ynka utrymme i min kropp som inte gör ont. Det gör ont, man blir arg, man gråter och sedan blir man tom.. helt tom. I det ögonblicket tomheten lägger sig som ett stort hölje över kroppen känner man inte längre att man förlorat allt, man känner inte längre att det inte finns något kvar av det man en gång hade. Känslorna man en gång hade har bedövats, förlamats, avaktiverats och kvar finns ett enda stort tomrum, svart hål, ett vakuum. Kan vi få så ont att vi inte längre känner smärta? När man levt med tomheten ett tag, när man inte hittar något som fyller ut själens tomma utrymmen börjar man känna sig fruktansvärt ensam. Även om man har folk runt omkring sig som bryr sig kan man inte riktigt smälta den starka känslan av ensamhet, den sitter kvar och ju fler gånger känslorna förlamas ju starkare växer känslan av att vi är ensammast i hela världen. Oavsett hur mycket folk vi har runt omkring oss, oavsett om vi hittar någon vi verkligen tycker om, kanske till och med älskar.. så är vi ändå ensamma. Vi måste hela tiden brottas, livet är en kamp och vi kämpar inte mot våra medmänniskor vi kämpar mot oss själva. Vad gör man då när man nått den absoluta botten, man känner sig ensammast i världen och hur mycket man än försöker förklara hur det känns känner man att ingen kommer förstå. Vad är tomhet?.. kan det vara då vi inte längre kan känna smärta, lycka eller sorg?  Är det när vi inte längre har kontroll över oss själv? Kan det vara så att tomheten är ett tecken på att vi inte förstår, vi vill inte förstå, kan inte förstå, vägrar förstå, är rädda för att förstå vad vi egentligen känner.. kan tomheten vara en del av vad vi kallar för chocktillstånd? Vi påverkas av allt som händer oss och kanske måste vi våga inse att vi faktiskt är ömtåliga, alla kan inte vara Superman, Batman eller Cat Woman men alla kan vara sina egna hjältar!